Dagbladet, Sundsvall:

Även denna gång fick vi höra ett band med kvalitet – en duo bestående av Kari Sjöstrand, tenorsax och Henrik Christensen bas. Jag har alltid beundrat Karis Dexter Gordon-inspirerade spelsätt, där ingenting sitter fast – pang på rödbetan. Mest imponerade hennes egen folkvise-betonade "Polska från Djupaviken", som ligger någonstan i Karis hemtrakter i Hälsingland. Vi fick också höra "But Beautiful" och "Easy living" – gamla standards, som avverkades med stor frenesi och inlevelse.

Bengt Berge

Sundsvalls Tidning:

Trots kylan var det ett par hundra själar som styrt kosan till Aveny för att avnjuta ett par timmars jazzmusik i Sonny Rollins och Dexter Gordons domäner. Kvällen inleddes på duo med Kari Sjöstrand tenorsax och Henrik Christensen bas. De bjöd på ett närgånget och intimt samtal med sina instrument. Karis ledstjärna är den legendariske Dexter Gordon. Hon spelar inte lika tillbakalutat som förebilden utan tvärtom. Hennes danske basist gav henne ett gediget stöd med fylligt spel. Deras framträdande mottogs väl och framkallade ett extranummer. En fin öppning på kvällen.

Hans-Erik Bergman

Jazz på logen
Kari Sjöstrand Henrik Christensen duo.
Gäst: Tage Löf

Var: Danslogen, Norra berget
Betyg: PPP

Kari Sjöstrand har Dexter Gordon som förebild, vilket framgår med all önskvärd tydlighet, så fort hon sätter tenorsaxen till munnen.
Utan mikrofon fyllde hon danslogen med sin lite fräna tonakrobatik i Dexters anda och med en frasering som borde göra varje saxofonist grön av avund.

kari
SAX OCH SåNG. Kari Sjöstrand hade samlat stor publik på Norra bergets dansloge på måndagkvällen. Hennes robusta tenorspel i Dexter Gordons anda känner vi väl till, men att hon sjunger visor på svenska visste vi inte. Foto: Björn Berge
Ytterst rytmiskt avverkade hon stycken ur standardrepertoaren med sina medmusiker, som för kvällen bestod av Henrik Christensen på bas och Tage Löf på piano.

Det var 50 år sedan Tage spelade i Sundsvall senast – på Wivex. Han är professor på Musikkonservatoriet i Tromsö och har aldrig spelat med Kari och Henrik tidigare. Men vad gör det? Låtar som "It could happen to you" och "But beautiful" spelas likadant över hela världen. Och "Lydia var glad" och "Its no greater love" har samma harmonier vare sig de spelas i Oslo eller Katmandu.

Det som utmärker de världsledande solisterna är den personliga framtoningen – fraser som skiljer sig från alla andras, och harmisar som är lite annorlunda med överlagrade ackord udda fingersättning. Det handlar hela tiden om hur man uppfattar musiken och hur man utför den. Det handlar om begåvningsgrad, och måndagkvällens trio står sig väl i konkurrensen med ett litet plus för Kari, som spelar robust med en dominant tonbildning – ös på svenska.

Kari är professionell i dag. De flesta engagemangen får hon med trio, där basisten Henrik Christensen är hennes ständige följeslagare. I hennes kvartett ingår ofta Tomas Jutterström på piano och Gus Dahlström på trummor. I oktober besöker man Jazzklubben, men dess för innan avverkas spelningar bland annat i Svabensverk. Och i höst bär det av ut på kontinenten med sikte på Frankrike och Italen. ända till jul är man engagerad.

För närvarande är Kari inbegripen i ett självpåtaget projekt med hur man bäst ska utnyttja spelningar på duo – att försöka utveckla duospelat på bästa sätt utan upprepningar och plattityder. Det blir en tuff uppgift, och det ska bli ett sant nöje att lyssna på hennes senaste skiva, som släpptes den 7 juli. Hoppas hon hittat den rätta substansen.

Björn Berge

 

Hon blåser en blues över Djupaviken, saxofonisten Kari Sjöstrand. En blues som i själva verket är en polska. Det är åtminstone vad det står på den helt purfärska CD som spelats in i det hus som en gång var affären i Undersvik. Om det går att dansa sig genom alla verser vet jag inte säkert. Jazzen gör lite som den vill med folkmusiken på den här platsen, mellan Bollnäs och Järvsö. Nedanför slänten, bakom en röd traktor och två musikaliska hästar, ligger Djupaviken och struntar blankt i musikaliska genrer. I den före detta affären bor Kari Sjöstrand och livskamraten och tillika basisten på CD:n, Henrik Christensen.

En duo i utökad bemärkelse som gör ett tjugotal framträdanden bara i Hälsingland, bara under sommarmånaderna. Sen finns det en kvartett också i Sjöstrands musikaliska liv, med bland andra Tomas Jutterström. Och en kvintett som premiärturnerade i höstas med en "tribute to" stilbildaren Dexter Gordon. Men duon är central.

- I vinter åker vi till Frankrike, Italien och Spanien och spelar, säger Kari.
Men nu, den här tiden, finns det ingen anledning att vara någon annanstans än just här. I närheten av Ljusnans vatten och med det milda kaos som en väl utbredd loppis på gården utgör.

Kari Sjöstrand är en av alla som upptäckte att Stockholm är dyrt och trångt. För snart tio år sedan hamnade hon i Undersvik och insåg fördelen med ett hus som rymmer både många människor och ett trumset - som dessutom inte driver närmaste granne till vanvett. Och, som sagt, närmaste intillboendes hästar har ju blivit musikaliska på kuppen.
- När jag öppnar gavelfönstret på övervåningen och spelar något på saxen så lyfter de på huvudet, konstaterar vad det är som gäller för dagen och lyssnar koncentrerat.

Det faller ett puderlätt, försonligt regn dagen efter en grundlig releasefest på nämnda platta och invigningen av det lilla galleri som ligger som en vit sockerbit mot de blånande bergen och allt det gröna. En före detta tvättstuga, och förmodligen också före detta grishus, som den här sommaren fyllts av danska Ulla Tarp Danielsens konstvävnader - eller "garngrafik". En slags halvfigurativ textilkonst i klara färger som också återfinns på duons nya CD-omslag. Där finns en lång saxofonist, en kontrabasist - och så några gestalter som ser ut att komma varandra väldigt nära under musikens skyddshelgon. Eller om det är Tarp Danielsens vävstol som fört dem samman.
- När jag var här i höstas så sa jag att det skulle vara en så bra utställningsplats, den där gamla tvättstugan, säger Ulla Tarp Danielsen på oefterhärmlig danska. Och att det skulle vara invigning 070707. Det där magiska datumet, som ändå höll sig på mattan.
- Man drar åt varandra, säger Kari och medger att Ulla varit en slags katalysator i galleriets tillblivelse. Det är väl som i jazzen - det går att göra sina solon så länge de andra fyller i med sin närvaro.

Basisten Henrik Christensens närvaro är faktiskt resultatet av vänortsutbytet mellan Bollnäs, danska Nykøbing Mors och norska Flekkefjord.
- Vi sågs då och då genom åren och spelade ihop, säger Kari.
Numera är kulturutbytet fullföljt. Det blev bland mycket annat en blues - som låter som en polska, eller tvärtom.

anders.jansson@ljusnan.se

 

Onsdag 24 januari 2007   Länstidningen | Lokal kultur

Duon Kari Sjöstrand och Henrik Kristensen passade
på att göra en inspelning till sin kommande skiva
vid spelningen på Gamla teatern
Foto: Ulrika Andersson

Smakstart på jazzsäsongen

Det är Jazzens år i år och svensk jazzmusik går på export som aldrig tidigare. Men även på svensk hemmamarknad är det uppåt för jazzen. I östersund och Jämtland kommer Jazzens år att firas med en rad fina, inplanerade konserter.

Den inledande duon Kari Sjöstrand och Henrik Kristensen bjöd på en varierad repertoar med både ballad, blues och folkviseinspirerad jazz. Kari Sjöstrand med lite Coleman Hawkins-ton i sin tenorsax, och Henrik Kristensen, en riktig finsnickare i sitt basspel.

 

 

Mars 2006:
När musiker och musikaliska människor möts, skapas något unikt. Kari Sjöstrand spelar saxofon, tvärflöjt, sjunger och skapar speciell rytm med sina kupade händer. Henrik Christensen från Skive på Jylland är en skönspelande och skicklig basist. Det här var första gången som de spelade tillsammans inför publik i Sverige, däremot har de haft flera konserter i Danmark. En dansk-svensk duo där både dansk och svensk folkvisa fick nya dimensioner genom olika konstellationer saxofon – bas, bas – sång, varvat med solonummer på bas och tvärflöjt – bas. I hela deras repertoir hör man det mjuka, akustiska: i folkvisor, som den svenska "Byssan Lull" och den danska "I skovens dybe stille ro". Jazzballader med en melankolisk prägel som "Over the rainbow" och "How deep is the ocean" spelades finstämt. Vi som var där njöt i fulla drag.

Annasara Svanteson